Tuomo Heikkinen (f.1980) är verksam som länskonstnär vid Centret för konstfrämjandets regionbyrå i Norra Österbotten och Kajanaland. Som länskonstnär har han som uppgift att stöda regionens professionella författare och skapa större synlighet för litteraturen. Heikkinen arrangerar olika författarevenemang som författarturnéer. Hans målsättning är att skapa ett Hus för litteratur i Uleåborg.

Heikkinen har under ett drygt decennium uppträtt med sina dikter på olika håll i Finland och haft framgång i diktuppläsningstävlingar. År 2005 erhöll han ett hedersomnämnande i J.H. Erkkos skrivtävling med inriktning på lyrik. Heikkinen skriver kolumner i kulturtidskriften Kaltio.

Heikkinen har tidigare verkat som ordförande för skrivarföreningen Huutomerkki ry och producent för ordkonstfestivalen Muusajuhlat i Uleåborg. Han är hemma från Kuhmo.


En nocturne för 2000-talet

En plastpåse driver till stranden.
Den nytjärade bryggan svajar,
himlen gläntar på sina hemligheter
från rosa till violett.
I ryssjan hittar jag ingen vän.
Jag tänker igen lågt,
har någon kanske drunknat idag,
och förbannar min mångalenskap,
som mångdubblas av de ljusa nätterna.
Det är onödigt att ens försöka sova.

Röken från brasan blandas med dimman
som glider ovan sjöns yta.
Grannen härjar på stranden mittemot,
familjen har igen körts ut på gården.
Kornknarren inleder sin konsert.
Jag hör på den konstlösa schlagern
med ett grässtrå i munnen, det är ju sommar.
Jag stoppar vapnet tillbaka i dess fodral.
Och tänder eld i rökbastun.
Dagen skulle bli solig.


Kalliope, den berättande diktens musa

Senare ska jag berätta för er om fåglarna
men nu är efternattens hår flätat
och på stranden väljer ungdomarna ett hjärta åt sig
de tror att de är varandras avbilder

hur smärtsamt hade väl kärleken kunnat förverkligas
gud besvarar hos oss vanligen den sortens frågor
vem har inte dykande i sin mors mage
drömt om sin egen död

loket överger vagnarna det finns något slutgiltigt över den synen
nämnde jag redan ungdomarna står för att planteras av varandra
hur smärtsamt hade väl kärleken kunnat vissna

in i båthamnen får man inte simma havet är dött
ja jag lovade berätta för er om fåglarna
de har ersatts av fabriker


Berlin

Vi är sötare än hundvalpar, fnittrar du.
För första gången har jag tagit dig ut i ljuset.
Jag smeker dig hela tiden, kronorna bär upp fågelljus,
vi har uppfunnit förförelsen på nytt.

Vi ser konsertscenen som byggts i sjön,
resterna av muren och oss själva i dem.
I duggregnet doppar vi oss i utomhusbassängen
och i bastun bestryker vi våra kroppar turvis med salt och honung.

Men staden har upplevt en gränslös ondska,
svajat i gevärssiktet och korselden med stora rädda ögon.
Det rådde brist på ljuskällor,
lampskärmarna täckte den spruckna jorden.

Jag rengör minnesmärkenas sår, det som inte kan botas,
men statyernas värdighet kan inte måsarna ta ifrån dem.
Föreställer väl statyerna de förföljda, segrarna eller gudarna,
men genom monumenten bearbetar ortsborna sin skam.


Uleåborg

Borde statyerna musicera, springa eller glömma.

Mest lugnande i staden är öarna, bäckarna samt kjolarna som liknar lampskärmar.
Min favoritbro växlar med årstiderna.
Vattenytan upprepar invånarna, eller snarare, hur de ser ut inuti.
De låga vågorna slipar tårna, jag urskiljer cykeltjuvarna på deras sätt att gå.
Staden må vara trång och låg, jag äger inte ett handeldvapen för att vara lycklig.
Och när tillräckligt många vadar ut i havet bryter folkmassan vågen.


Om man fäller en torraka förlorar skogen sin betydelse.

Jag kikar in genom skogens fönster.
I mullen korsas harspåren.
Tallen på berget mittemot närmar sig i sin krokighet en båge.
Tallen misslyckas i sin sirlighet, men jag nöjer mig med lite.
När jag klättrar uppför bergsstigen rasar stenarna.
Fast den allsmäktige mår bra har jag ångest.
Löven är försedda med hål och sjuka.
Och lycka är att man inte bryr sig om.

Efter hundra år rasar bumlingarna fortfarande.
Solen låtsas gå ner och hösten blandar mera färg i löven.
Jag skissar på ett trädmotiv och fantiserar om att få sällskap på bildkonsttimmen.
Älgen frågar efter den väg som jag inte gått.
Den stig jag vandrat rekommenderar jag inte.

 

Översättare: Henrika Ringbom